Nu har jag varit ledig i precis en vecka och nästan hunnit landa lite. De första dagarna var sjukt jobbiga. Jag hade panik över att inte ha något jobbrelaterat att göra och surade över vädret. Jag hade sett fram emot långa frukostar i solen på balkongen och istället blev det raggsockor och fleecetröja framför brasan. Det är så kallt att det nästan är komiskt, men allvarligt talat – vad hjälper det att deppa ihop? Nä, man får ägna sig åt härliga saker inomhus istället. Själv frossar jag i matlagning och fika tillsammans med nära och kära och pular i trädgården mellan skurarna.
Nu ska jag springa över till S och hjälpa henne med gardiner och kuddar. Stina börjar likna Amanda Schulman i stressen över sina kuddar. Häromdagen grät hon för att de inte passade ihop och nu hypar hon över att de blir skrynkliga. Har man inte problem så skapar man dem, eller hur var det nu? ;-)
Det här är absolut inte sant!
skriven