Annakanintestanna

Igår lyckades jag lura mamma att Oskar och jag hade förlovat oss. Hon sken upp, såg överlycklig ut en stund, för att sedan mulna när jag gapskrattandes förkarade att jag bara skojade. Väldigt roligt, tyckte jag. Det tyckte inte mamma och hon föreslog att jag själv skulle göra slag i saken och fria. Hmm, kanske det kanske? Jag skulle kunna planera ett frieri tillsammans med er bloggläsare i lugn och ro utan att Oskar skulle ha en aning. Han läser nämligen aldrig min blogg. Denna bloggen startades faktiskt i syfte att tetas med Oskar, eftersom han anser att hela blogggrejen är urfånig.

Sen börjar jag nästan undra om jag är utsatt för någon slags övertalningskampanj när det gäller barnafödande.
Jag var på ungdomsmottagningen en sväng i eftermiddags och barnmorskan började gå på om att min kropp rent fysiskt är redo för att skaffa barn och sen jiddrade hon vidare om alla faror med att vänta för länge. Detta efter att jag klart och tydligt deklarerat att några ungar blir det jevlar inte innan jag pluggat färdigt. Och lystring nu kära mor och andra barnvänliga släktingar; här ska alltså inte vankas några barn inom de närmsta åren. Over and out.