Jag känner mig så ynklig för tanden, jag tjuter mest hela tiden - ylar är kanske ett rättare uttryck - och kan inte få in i mitt huvud att jag kommer att ha det såhär i nio fucking månader. Imorse ringde jag till Oralprotetik och grät och sa att det här går inte. En receptionist svarade mig att jodå, det går, men försök ha protesen ute så mycket som möjligt för att låta såret läka. Som hon uttryckte det - det är ju oåterkalleligt, framtanden är ute. Då bröt jag nästan ihop.
Så idag har jag gjort allt för att hålla mig sysselsatt och inte tänka på:
1. Frånvaron av framtand
2. Att jag fortfarande bor själv i Växjö (Oskar kommer, men inte ännu)
Jag har tvättat, strukit, städat, oljat bordet, lagat mat, sorterat räkningar från hela sommaren, packat upp, färkoordinerat gardroben (jepp), lånat böcker, läst, mailat, bokat in möten, lagt ut kurslitteratur på blocket osv. Ni fattar. Jag har grejat en hel del. Ändå tänker jag hela tiden på hålfanet och på Oskar. Jag saknar Oskar så jag håller på att spricka och han åkte bara imorse. Jag älskar att vara med honom och inte ens när vi reser och umgås 24/7 blir vi trötta på varandra. Så Oskar, skynda dig hit nu. Jag längtar ihjäl mig.
Min fantastiska man (som älskar att vara med på kort...)
Jag skyndar mig så gott de går älskling! M, visst ser jag ut att trivas framför kameran!
skriven