Annakanintestanna

Efter gnäll om att jag bara uppdaterar tråkigheter och jobb kommer här ett inlägg om något annat. 

Såhär såg jag ut imorse innan jag drog iväg på programrådsmöte.

Ikväll ska vi för en gångs skull äta middag hemma hos lillasyster Stina. Ska bli mycket trevligt och det är gött att slippa laga mat. 

Innan dess ska jag förutom att skriva klart min ena tenta jogga runt sjön med Sofie. Som ni ser lever jag ett oerhört spännande liv, fullt av fest och studentglamour ;)

Förresten! Nu ska ni få höra en sak som är ganska kul. Vi tränar ju på ett riktigt Sovjetgym, Oskar och jag. Det är litet, smutsigt, slitet och ligger i en källare. Det kostar 300 kronor per år att träna där. Ni fattar.

På gymmet finns ett gäng killar som av okänd anledning kör tre timmars styrketräning om dagen. En av dem är en kopia av Ara Abrahamian, fast i miniformat, alltså likadan kropp, men kanske 1.50 lång. Nåväl, denna lilla man har sedan ett par veckor tillbaka börjat lägga sig i hur människor på gymmet tränar. Han rättar, petar, kommenterar och är allmänt störig. I många fall är kritiken befogad, i andra fall inte. Överlag gäller att folk blir skitsura när han kommenterar deras träning.

Grejen är att ingen säger åt honom att sluta lägga sig i (vilket vore högst befogat eftersom han själv sannerligen inte tränar enligt konstens alla regler och dessutom är uberstörig). Nej, alla bara surar i tysthet och det är detta tysta, återhållna, typiskt svenska raseri jag finner så kul. Det har blivit som en komedi att gå till gymmet nuförtiden. Efter att mini-Ara kommenterat ställer han sig och granskar hur personen i fråga kör nästa set och sen muttrar han alltid: "Nej, nej", "dåligt, dåligt" eller "aj, aj", med en bekymrad uppsyn. I bästa fall får personen höra ett "bättre". 

Den riktiga Ara.

Jag har ännu inte fått mig en släng av hans kommentarer, men ändå funderat på att säga åt honom att han är sjukt irriterande. Sen bestämde jag mig för att jag inte alltid måste bråka om allting. Så nu bara går jag till gymmet och fnissar åt alla ilskna män som går där och kokar i tysthet. För ja, där tränar bara män. Kan ni se det framför er? Ha ha ha!

Jag hade egentligen ingen poäng med berättelsen, mer än att jag tycker att hela situationen är absurd och väldigt rolig :)