Nu ska jag berätta om ett besök på Vårdcentralen tidigare i somras. Det innefattar hur jag hamnade i storbråk med en läkare, blev klassad som hypokondriker, började stortjuta, skrek och slutligen gick därifrån.
Det hela började med en leverfläck. En leverfläck som var ojämn i konturerna, svart och såg lite allmänt skum ut.
Det bör sägas att jag för två år sedan var på Vårdcentralen för att kontrollera mina leverfläckar. Ingen fara, hette det då. Men kom in igen om du får leverfläckar som är a) ojämna i konturerna b) skiftande i färgen c) kliar eller blöder, sa läkaren efter att ha undersökt mig i raketfart och småsuckat över att jag ens bemödat mig med att komma med mina fjuttiga fläckar. Onödigt nonchalant bemötande, tänkte jag, när jag inte helt lugnad gick därifrån.
Två år senare upptäcktes ovan nämnda fläck och jag bestämde mig för att åter gå till VC. Fick nu en supertrevlig AT-läkare som tog sig tid för mig och min fläck; pillade, lös med ficklampa och skrapade i fler minuter. Sen sa hon: Jag tror att vi kanske ska skära bort den och skicka på analys, för den ser så annorlunda ut jämfört med dina andra märken, men jag måste dubbelkolla saken med min handledare.
AT-läkaren återvände med handledaren (samme läkare som jag hade för två år sedan), vilken nu tittade på min leverfläck i maximalt fem sekunder och sedan utbrast: Jaha, nu är du här IGEN med dina märken, Anna (suck). Ja, detta är ju uppenbart HELT OFARLIGT.
– Ja, men, började jag. AT-läkaren här tittade ju så länge och du bara ett par sekunder. Hur kan du vara så tvärsäker? Och vaddå IGEN? Senast var för två år sedan.
Vilken urladdning det var. Jag var lika skakig som efter ett 400-meterslopp och grät i säkert en timme efter att jag kommit hem. Jag kände mig så oförskämt behandad. Och vilken uppblåst dåre till läkare, eller hur?
Det hela började med en leverfläck. En leverfläck som var ojämn i konturerna, svart och såg lite allmänt skum ut.
Det bör sägas att jag för två år sedan var på Vårdcentralen för att kontrollera mina leverfläckar. Ingen fara, hette det då. Men kom in igen om du får leverfläckar som är a) ojämna i konturerna b) skiftande i färgen c) kliar eller blöder, sa läkaren efter att ha undersökt mig i raketfart och småsuckat över att jag ens bemödat mig med att komma med mina fjuttiga fläckar. Onödigt nonchalant bemötande, tänkte jag, när jag inte helt lugnad gick därifrån.
Två år senare upptäcktes ovan nämnda fläck och jag bestämde mig för att åter gå till VC. Fick nu en supertrevlig AT-läkare som tog sig tid för mig och min fläck; pillade, lös med ficklampa och skrapade i fler minuter. Sen sa hon: Jag tror att vi kanske ska skära bort den och skicka på analys, för den ser så annorlunda ut jämfört med dina andra märken, men jag måste dubbelkolla saken med min handledare.
AT-läkaren återvände med handledaren (samme läkare som jag hade för två år sedan), vilken nu tittade på min leverfläck i maximalt fem sekunder och sedan utbrast: Jaha, nu är du här IGEN med dina märken, Anna (suck). Ja, detta är ju uppenbart HELT OFARLIGT.
– Ja, men, började jag. AT-läkaren här tittade ju så länge och du bara ett par sekunder. Hur kan du vara så tvärsäker? Och vaddå IGEN? Senast var för två år sedan.
Läkaren (lätt suckande): – Ska du komma hit varje gång du får en ny prick kanske? Vad vill du att vi ska göra? Skära i dig i onödan?
Jag (börjar ilskna till): – Nej, men jag skulle vilja få en bedömning som är mer än fem sekunder lång. Hur kan du vara så säker, när din kollega efter en mycket grundligare undersökning gjorde en helt annan bedömning?
Läkaren: – Jag jobbar med detta varje dag. Jag behöver inte titta länge.
Jag (argt): – Du hade väl inte jobbat här om du varit ett proffs på hudfläckar... Om ni är oeniga kan ni väl skicka mig till hud där det jobbar experter?
Läkaren (märkbart irriterad): – Vi skickar MINSANN inte remisser för att patienter vill eller BEORDRAR oss till det!
Tystnad. Jag håller här på att spricka av uppdämd ilska och frustration. Överväger att kuta ut och smälla i dörren hårt, men lyckas hålla mig.
Istället säger jag så lugnt jag kan (vilket inte är särskilt lugnt): – Ditt beteende är OPROFESSIONELLT (rösten brister nästan). Du är nonchalant, otrevlig och har bestämt dig för att jag är hysterisk. Du vägrar ju hjälpa mig.
Läkaren: – Mmhmm, och vad ska du göra om du får en remiss, och läkarna på hud säger att detta inte är någon fara då (med triumf i rösten)?
Jag: – Jamen LITA PÅ DEM FÖR I H-VETE. Jag vill helst inte ha cancer, tro det eller ej. Det är bara dig jag inte litar på. Du är oproffsig på alla plan (rösten brister).
Läkaren: – Vi skickar INTE remisser på beställning säger jag.
Jag: (börjar tjuta) – JAG ÄR INTE EN HYSTERISK MÄNNISKA, HÖR DU DET? JAG ÄR INTE HYSTERISK (helt hysterisk).
AT-läkaren bryter in: – Eh, vi löser detta.
Diskussionen fortsatte. För att göra en lång historia kort sa läkaren till sist att jag visst kunde få en remiss, men att den i så fall skulle få lägsta prioritet för att han skulle skriva att leverfläcken var helt ofarlig, men att patienten (jag) var oenig med hans bedömning. Gubben avlägsnade sig med kommentaren "Jag brukar inte ha problem med patienter".
Nä, och jag brukar inte ha problem med läkare.
Historien slutade med en väldigt snäll AT-läkare som gav mig en remiss till Växjö, en näsduk och intygade att hon inte tyckte att jag var "ett dugg hysterisk". He he he. Pluspoäng för god social kompetens, kan man väl säga.
Diskussionen fortsatte. För att göra en lång historia kort sa läkaren till sist att jag visst kunde få en remiss, men att den i så fall skulle få lägsta prioritet för att han skulle skriva att leverfläcken var helt ofarlig, men att patienten (jag) var oenig med hans bedömning. Gubben avlägsnade sig med kommentaren "Jag brukar inte ha problem med patienter".
Nä, och jag brukar inte ha problem med läkare.
Historien slutade med en väldigt snäll AT-läkare som gav mig en remiss till Växjö, en näsduk och intygade att hon inte tyckte att jag var "ett dugg hysterisk". He he he. Pluspoäng för god social kompetens, kan man väl säga.
Vilken urladdning det var. Jag var lika skakig som efter ett 400-meterslopp och grät i säkert en timme efter att jag kommit hem. Jag kände mig så oförskämt behandad. Och vilken uppblåst dåre till läkare, eller hur?
det e nestan så man hoppas att det är något som måste göras, så du kan komma å trycka upp pappret i ansiktet på han å säga att han e en värdilös läkare å kanske borde hitta något annat å göra :D överlägsna skit folk..
skriven