Idag hände något ganska otroligt, för att vara mitt liv. Jag blev uppringd av två olika personer som ville erbjuda mig jobb. Hur ofta händer det liksom? Och hur mycket det än bar emot, tackade jag nej. Sa tack, men nej tack, inte just nu.
Jag känner mig så otacksam när jag tackar nej till intressanta uppdrag (som det ena jobbet idag), men jag inser också att man ibland måste säga stopp. Jag har nämligen redan ganska fullt upp, med mitt vanliga unijobb (som jag älskar), anställningsnämnden (en dag i veckan just nu, dvs. äter en hel del tid, men är å andra sidan väldigt roligt), mina studier, Statoil och utöver detta LIVET självt som ju inte får glömmas bort.
Idag sa mamma det så klokt. Att jag inte får glömma bort att leva. Vara med Oskar, mina kompisar och bara slappa som en vanlig student också. Det ska jag verkligen försöka göra nu i höst när jobbet lugnar ner sig. Ta vara på de små stunderna, träna, umgås, titta mer på tv...
Å andra sidan kan jag bli provocerad när jag läser vad mina kursare tar sig för om dagarna. Tänker att det får finnas gränser för slöheten, även bland studenter. Idag läste jag till exempel på facebook att någon hade "Diskat i badet och spelat yatzy i fyra timmar". Då tänker jag elakt att hen kommer att knockas av verkligheten när det väl blir dags... Fast vem vem, jag kanske kommer att bli så harmonisk av alla yogapass och myskvällar att det snart är JAG som drar fram yatzyspelet om dagarna? Eller inte, ha ha.
Ja det är ju det där med att ha ett liv;-) Känner ibland att det står på vänt och egentligen är det inte klokt att leva så, vi har ju bara ett... Va rädd om dig! Kram
skriven