Annakanintestanna

Inatt när jag återigen hade svårt att sova pga rethosta och nästäppa såg jag SVT-dokumentären om Carolina Klüft. Imorse läste jag Johan Esks krönika i DN om samma dokumentär och jag måste säga: jag förstår ingenting. Esk menar att det inte framkom varför Carros motivation tog slut och hans tes är att hon var rädd för att förlora. Har vi sett samma dokumentär, är min första tanke. Har han sovit halva timmen, är min andra.

 

 

Jag må vara färgad av att jag har läst och sett mycket om Carolina Klüft, men jag tycker att det framkom med all önskvärd tydlighet varför Carros motivation försvann. Den försvann som en följd av den omänskligt vidriga mängd träning man som sjukampare måste underkasta sig. Varje vecka, varje månad, året om. OS går, som Carolina själv sa, bara vart fjärde år och det är en hiskelig mängd träningspass som måste genomföras däremellan. Att vara i världstoppen kräver enorma uppoffringar på det sociala planet, vilket inte är något unikt för just grenen mångkamp. Men Carro hade redan vunnit allt som gick att vinna i sin gren (EM, VM, OS, VM, EM och VM igen) och för henne fanns inte drivet eller motivationen att underkasta sig samma mängd och typ av träning en gång till. Esk skiver att Klüft inte längre mentalt pallade att tävla i sju grenar. Den som lyssnar på Carro förstår att det var lika mycket den fysiska påfrestningen som gjorde att hon inte pallade satsa vidare och som gjorde att glädjen försvann. 

 

Träna hårt gör väl alla elitidrottare, tänker säkert någon nu, kanske med Ara i tankarna. Självklart, men har du tränat inför eller genomfört en mångkamp? Jag har, om än i mindre skala. Och ja, det ÄR en väldig skillnad på att träna för att tävla i sjukamp jämfört med upplägget inför andra grenar. De som dömer Klüft för hennes grenbyte och som inte kan förstå hur hennes motiation kunde försvinna som en följd av sjukampslivet kan återkomma när de har tränat inför och genomfört 13 mångkamper i interntionella mästerskap, tycker jag.