Jag somnade i soffan en kort stund efter jobb och när jag vaknade kände jag mig miserabel och deppig. Det var mörkt och jag kände mig ensam och saknig. Jag bestämde mig för att springa runt sjön. En joggingtur brukar alltid hjälpa, men inte idag. Noll endorfiner. Jag ringde Oskar för att få medlidande och hans uppmuntrande kommentar löd: "Ta dig samman". Mmm, tack för tipset. Vilket skitråd.
Jag talade sen med Stina, som också kände sig ledsen och deppig idag. Det avgjorde saken. Jag hoppade på bussen och drog till Hov där S bor. Det blev tillslut en trevlig och mysig kväll i Stinas lilla lya. På vägen hem fick jag dock kasta mig av bussen och gå sista biten pga akut illamående, troligen åksjuka. Jag mår fortfarande ganska illa, så nu ska jag försöka sova. Vi hörs mer en annan, gladare dag.
Tråkigt nog är jag precis så kass på att trösta som det låter. Får gå nån kurs tror jag
skriven