The Impossible var bra. Läskigt välgjord. Se den, även om den är grymt ångestframkallande. Jag vet inte om vi blev extra berörda för att vi har varit på plats och sett effekterna av katastrofen men vi upplevde bägge att vi verkligen kunde känna rädslan och kaoset som filmen visade. Det är fan i mig otroligt att så många ändå överlevde och att thailändarna ganska fort lyckades skapa viss ordning i kaoset genom provisoriska sjukhus, läger, administration...
Här ser ni en bild tagen från Phi phi view point före tsunamin.
Och här ser ni en bild som jag har tagit. Samma plats lite drygt två år senare. I princip all djungel och växtlighet spolades bort, precis som flera av hotellen.
Oskar och jag har tillbringat mycket tid på Phi phi och lärt känna några av dem som var med under tsunamin och i räddningsarbetet efteråt. Vi älskar den här ön och människorna här. Speciellt älskar jag den här platsen, PP view point.
Oskar är ju en sjusovare, men jag traskade ofta upp hit för att titta på soluppgången. Varje gång tänker jag på människorna som stod här uppe och njöt av utsikten när vågen drog in. På Phi phi kom det två vågor, en från höger och en från vänster. Den som slog från höger, den grunda sidan, var lika hög som palmerna.
En av våra vänner, Tip, var och klättrade på den vita avlånga klippan som ni ser lite till vänster i bild när vågen kom. Han såg alltså allt från andra sidan och han har beskrivit sin ångest när han insåg att hans fästmö Naomi befann sig på stranden. Naomi klarade sig mirakulöst trots att hon spolades genom ett fönster och skar upp halva sidan av buken. Tip och hans kollegor räddade många människor undan vattenmassorna genom att kasta ut sina långa klättringsrep och fira in folk som flöt runt.
Idag finns sådana här skyltar och tsunamilarm överallt. Skyltarna visar kortaste vägen till högsta punkten.
Slutligen, två bilder på två hjältar. Tip som med sina rep räddade många människor.
Mr Bao. Han äger ett b&b lite längre upp mot berget på Phi phi och han öppnade sitt hem och sin restaurang för alla som behövde mat och sovplats. Han hjälpte till att organisera hjälparbetet på ön och hans restaurang är idag draperad med bilder från räddningsarbetet. Många av de volontärarbetare som stannade lite längre bodde hos och fick mat av mr Bao.
Idag kan vi väl vara lite extra rädda om varandra och skänka en tacksamhetens tanke över att vi är födda i Sverige?